Camogirl

Jag hade nästan glömt hur jag blir när jag inte får sova. 

 

Det här har varit den värsta natten på riktigt riktigt länge. 

 

Bara tanken på att vi ska dela en 105-säng i två veckor gav mig rysningar. Jag har gjort det förr och jag vet hur extremt dåligt man sover. Trångt som fan, tokvarmt, man vaknar så fort man behöver vända sig (samt när den andra vänder sig) och man hittar ingen skön ställning. 

 

Jag frös rätt mycket efter att vi lagt oss. Tillslut var jag så kall att jag var tvungen att fråga om jag kunde få låna ett par sockor och en t-shirt för att överhuvudtaget kunna somna. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag somnade, minst (!) en timme. Det fanns ingen möjlighet att ladda mobilen vid sängen så den låg en bit bort och jag orkade inte gå upp och kolla vad klockan var. 

 

Klockan 04:43 vaknade jag för typ sjuttioelfte gången, med huvudvärk och irriterad över att ha vaknat så många gånger. Väckte David och sa att jag byter rum...

 

Insåg direkt att rummet jag bytt till saknade allt som heter persienner, rullgardiner eller ens vanliga gardiner att dra för. Men det är bara början på mars, så det kan ju inte bli ljust hur tidigt som helst tänkte jag och kröp ner i sängen. Sängen var, till min stora glädje, riktigt skön. Ändå tog den en lång stund innan jag kunde somna. 

 

Nu är klockan prick 07:00. Jag har legat vaken i 35 minuter då jag chockvaknade av att någon spolade vatten i kranen som en galning på andra sidan väggen. Jag som tyckte att det var lyhört i lägenheten inser nu att det är ingenting mot tunna skiljeväggar i ett hus. Tre gånger spolades det, så där hysteriskt mycket, högt och länge. Det komiska är (ja, lite komiskt är det nästan), att efter varje spolning börjar rören/ledningarna att knäppa på våningen under mig. Ofattbart högt faktiskt. Först täta ilskna knäpp som successivt mattas av och tillslut dör ut efter någon minut. Jag vet faktiskt inte vad som är värst, de hysteriska spolningarna eller dom där ilskna knäppljuden. 

 

På andra sidan rummet är fönstret. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle kunna bli så här ljust så här tidigt på dygnet så här tidigt på året. Rena rama strålkastaren som bländar en stackars jävel som är van att sova i totalt bäcksvart mörker. Men inte nog med det, där utanför sitter en vårfågel och skrålar helt desperat. 

 

På riktigt, det här är faktiskt värsta natten på riktigt riktigt länge. 

 

Och hur man kan skjuta en skåpslucka fram och tillbaka såå många gånger övergår mitt förstånd. Måste man dra igen luckan efter varje sak man tar ut, för att sen behöva öppna den igen när man lagt in saken, för att sedan behöva dra igen luckan igen?

 

Det springs i trappen, det slamras med bestick, mobiler låter av larm och sms, det pratas, det borstas tänder (med eltandborste, såklart) och inbrottslarmet piper när man går ut och in för att hämta tidningen. Herregud! 

 

Och det är (håll i er nu) bara EN person som har gått upp - än så länge! Snart är det nästa persons tur...

 

Och DÄR lämnade person nummer 1 huset, 07:23 med ett käckt litet inbrottslarms-pip, 58 minuter efter det chockartade uppvaknandet.